Kanske mår jag inte så bra som jag trott,så fort jag träffar B så vill jag bara gråta.
Lessen för det som hänt,lessen för att det blev som det blev.
Inget av det som hände går att ta tillbaka!
Även om man försöker så kommer det alltid att finnas där,
Nått i bakgrunden som inte går att sudda ut.
Lessen över att se att jag hör inte hämma hos dom och inte heller i min egen familj!
Kanske de e därför min egna familj min son å min make är så viktiga i mitt liv.
Kanske därför jag har tagit K:s familj som min.
Jag söker nått som jag inte hittar hos B&L och hos min egen familj...
Jag vet inte,vet bara att de känns jobbigt att inte kunna känna sig som hemma hos nån av dom.
För jag har ju ändå levt halva livet hos B&L och halva hos min riktiga familj!
Eller varför säger jag min riktiga familj?
Vad e riktiga familj förnågot?
För i såfall så skulle jag säga min riktiga familj och min biologiskafamilj...
För det är faktiskt B&L som uppfostart mig,de e dom som funnits där,där jag kännt mig trygg,dom som gett mig kärlek osv..kan rabbla hur mycket som hällst.
Visst har min familj funnits där men inte på samma sett!
Inte som B&L, kanske är det därför det känns som om nån sticker en kniv i mig
stundvis när jag träffar dom?
För jag vet att det aldrig kommer att bli som förr...
Det är nog därför jag vill bli familjehem men inte riktigt vågar,Rädd me andra ord=(

Allt detta me Albiin...
Det känns som om ingen riktigt tror oss som att folk tror att vi bara fabulerar,
Som om vi är övernojiga.
Det är ganska jobiigt,eller är vi det?
Ja du jag vet inte=(

Ja du mår nog inte så bra just nu...
Det e mycket kring Albiin å allt just nu så ni får uräkta min lilla depp=)